forum för socialterapi

LSF 100519

Text T.S

Om man frågar personer med mångårig kontakt med antroposofin, ”Vad är antroposofi?” kan man få många olika svar, här är några exempel: Rudolf Steiner, skolningsväg, helhetssyn på människan, filosofi, levnadssätt, lära om medmänsklighet, att människan är en tregrenad varelse med kropp själ och ande, eller en metod att uppnå andligt skådande.
Svaren är adekvata utifrån de olika människornas upplevelse av antroposofi. Det kan även vara en metod, en kunskapsmetod att utforska människans möjligheter i hela sin vidd.
Resultatet av forskningen kan sen redovisas i form av en verifiering av forskningsresultatet.
För att nå ett resultat kan det vara ett hinder att sätta upp en kunskapsgräns, hit men inte längre kan vi nå, för då upphör möjligheten till verifiering av forskningen. Vi kommer till en punkt där vetandet övergår i tro. Här står vi och kommer inte vidare. Övergången från det kvantitativt mätbara, till det kvalitativt omätbara. Där materia övergår till ande finns i dag inga kända instrument för verifiering av sådan kunskap. Frågan är på vilket sätt kan jag förstå inte bara den materiella världen omkring mig utan även den andliga verklighet som finns i mig och som verkar genom den yttre världen.
Vi kan arbeta med en hypotes om en andlig existens som utgångspunkt, vilket kan bli vårt forskningsobjekt, eller om hypotesen är ämnet subjekt.
Vad finns det då som kan utgöra hypotesen, jo att det egna jaget är av andlig natur. Jaget går inte att mäta eller väga, men det finns det vet varje människa som kan säga jag om sig själv. Genom vårt tänkande som kan var subjektivt eller objektivt så kan vi säga att jag är ett jag är objektivt eftersom ordet jag aldrig kan komma utifrån och mena mig. Att gud finns eller att änglar vakar över oss är subjektivt men att jaget existerar är objektivt, eftersom jaget är av översinnlig art existerar en (andlig) värld eller en värld där fenomen som ordet jag existerar.
Val och frihet är några egenskaper som jaget bär i sig. Det (jag medvetandet) finns inte hos djuren vilka är ofria i sitt vara. De är överlämnade till begär och drifter vilka de ej kan styra över.
Kan jaget verka och leva utan den fysiska kroppen som bärare, och i så fall hur?

I antroposofiska ledsatser heter det ”1. Antroposofi är en kunskapsväg som vill leda det andliga i människans väsen till det andliga i världsaltet. Den (kunskapsvägen) uppträder i människan som hjärte- och känslobehov. Den måste finna sitt berättigande genom att kunna tillfredsställa detta behov. Endast den som i antroposofin finner vad han av hjärtat söker kan ge den sitt erkännande. Därför kan bara de människor vara antroposofer som upplever vissa frågor om världen och människans väsen så livsnödvändiga som man upplever hunger och törst”

Text T.S.

Den här torsdagen började på ett annorlunda och intressant sätt. Jag hade anmält mig till Yoga som min arbetsplats generöst erbjöd alla medarbetare. Klockan 07.00 på morgonen kom ett gäng med liggunderlag och kudde till arbetsplatsen tidigare  än vanligt.
Vinterträdgården vilade i ett behagligt ljus och runt vattentrappan satt  flera personer på sina liggunderlag. På en filt satt en vitklädd lugn och harmonisk kvinna, omgiven av levande ljus. Välljudande indisk musik viskades ut  från en musikspelare i den tidiga morgonstunden.
Vad spännande. Det här ska bli kul. Det kändes så rätt. Jag hade  sedan en tid tillbaka övervägt att gå på  Yogakurs men viljan hade inte varit så stark att det blivit av. Alltid hade något kommit i mellan som det så gärna gör när man inte är tillräckligt tänd.

Vår Yogalärare gick igenom lite allmänt om yoga och den yoga hon arbetade med. Vidare lite praktiska saker att tänka på.  Så startade vi med grundställningen, sittande med benen i skräddarställning händerna på knäna med tummen och pekfingret riktade upp mot himlen. Dagens övningar riktade sig mot andningen. Dels hastiga in och utandningar genom först ena sedan den andra näsborren för att gå över till att andas genom munnen, mer om detta senare. Medvetandet skulle fokuseras till en tänkt punkt  mellan ögonen. Genom fokusering på andningen blir medvetandet om andningens betydelse uppenbarat.
Yogapasset höll på exakt en timma. En positiv och i vissa  avseenden jobbig timma, då flera av oss på grund av ålder och oträning hade ont i knän, ben och leder. Detta utspelade sig på morgonen, på kvällen händer något annat. Jag känner mig lite febrig och får ökad svårighet att andas då de gamla polyperna ger sig till känna. Den här gången bäckar det igen helt i båda näsborrarna. Det här var en oangenäm upplevelse. När det inte går att andas genom näsan återstår det att andas genom munnen. Svårast är det under natten. Dels blir munnen torr vilket är obehagligt, men vad som är värre, är panikångesten som kommer krypande inifrån själens gömslen. Det går bara att slumra korta stunder, så fort sömnen kommer vaknar jag ångestfylld. Ett sätt att få kortvarig andning genom näsan är att gå ut i vinterkylan och tvinga in den kalla vinterluften. Blodkärlen i näsan drar ihop sig något och för en kort stund släpper nästäppan. Men att gå ut klockan tre på natten för att andas är inte att rekommendera. Nu följer ett antal mardrömslika nätter och någon bättring är inte att skönja. Utmattad av sömnlöshet och ångest känner jag att nu får det vara nog. Något radikalt måste till om jag inte ska bli fullständigt galen, både av trötthet och ångest.
Måndag morgon ringer jag sjukvårdsupplysningen och får tala med en trevlig sjuksköterska som råder mig att göra följande och i rätt ordning.
Först gäller att få en akuttid hos sin husläkare. Hos läkaren ber man om en akutremiss till öron-näsa-hals avdelning vid närmaste sjukhus.
Förbereda ö-n-h. på sjukhuset genom en tidsbokning. Här bör man uppge att situationen är akut, om den är det. Nu gäller det att ha tur och flyt, då mycket kan haka upp sig. Det verkar ändå som att turen är med den som verkligen behöver hjälp.
Jag ringer min husläkarmottagning måndag morgon och kommer fram till tidsbokningen, berättar om mitt problem och får en tid samma förmiddag. Därefter ringer jag ö-n.h. kommer fram till en automatsvarare som ber mig ange personnummer och telefonnummer vilket jag gör varefter en röst meddelar att jag kommer att bli uppringd inom en halvtimma. Nu gäller det. Och mycket riktigt jag blir uppringd inom en halvtimma av en vänlig sköterska som vill veta vad mitt problem var. Genom att min näsa var fullständigt igentäppt så pratar man lite konstigt vilket hon genast noterade. Den rara systern fick ta del av mitt lidande de senast tre dagarna och framförallt nätterna. Hon gav mig en akuttid dagen därpå och jag skulle få träffa en läkare under förmiddagen. En natt till ska väl gå, trots att jag var förbi av trötthet och ångest.
När jag ändå satt vid telefonen ringde jag mitt försäkringsbolag, där jag haft en sjukvårdsförsäkring i många år men aldrig utnyttjat. De hade vid tecknandet av försäkringen erbjudit sig att ordna det mesta om akut sjukdom skulle uppstå. Jag blev kopplad till en sköterska och beskrev min situation samt undrade vilken hjälp jag kunde få genom min försäkring. Hon meddelade mig stramt försäkringsbolagets policy.
Om jag ville ha deras hjälp skulle jag skaffa mig en remiss, vilken skulle skickas till försäkringsbolaget. Efter svar därifrån skulle jag bege mig till Sofiahemmet i Stockholm där deras läkare avgjorde vad som skulle göras i mitt fall. Jag stoppade henne här och påpekade att i mitt fall rörde det sig om akuthantering och skulle jag följa hennes instruktioner hann  jag bli begravd innan någon hjälp hade hunnit fram. Jag misstänkte att försäkringsbolaget hade en egen remissläkare som avfärdade det mesta och sände hem patienten med en sprayflaska kortison, det blir billigare  för försäkringsbolaget. Jag orkade inte dividera just då utan tackade för den tid jag besvärat henne. Jag fick lita till Landstingssjukvården i det här fallet.

Jag fick nu uppleva något fantastiskt i svensk sjukvård. Efter besök hos min husläkare, som skrev en akutremiss att ta med i handen samt ångestdämpande medicin, vilken jag aldrig behövde använda, återvände jag hem till en som jag hoppades sista natt utan sömn.
Efter så många nätter utan sömn kom jag in i ett märkligt dvala tillstånd. Medvetenhetsgraden var sänkt och fokuseringen var riktad mot andningsprocessen.  Avgörande för välbefinnandet är att ha fria andningskanaler. Saknas möjligheten att andas genom näsan uppträder ångest. Jag vet inte om det gäller generellt men i mitt fall var det tydligt. Jag fick skjuts in till sjukhuset och kom upp till avdelningen för ö-n-h utan problem. Efter att ha suttit ner en stund kom en glad kvinnlig läkare fram och ursäktade att hon var 5 min. försenad. Jag hälsade och förklarade att jag ännu inte hunnit märkt förseningen. Jösses jag är van vid 15-20 min. förseningar. Jag fick följa med in i hennes mottagningsrum som utöver en undersökningsstol och diverse instrument hade en TV på väggen. Har man tid att se på TV tänkte jag lite dumt, men fick veta att hon hade utbildning idag och att tv:en var kopplad till en kamera som kunde följa med in i näsan och på så vis kunde de två studenterna som fanns i rummet följa undersökningen från denna bildskärm. Efter att jag satt mig tillrätta i undersökningsstolen konstaterade läkaren att jag hade de problem som uppgetts. Det här borde ha opererats  igår sa hon. Jag skulle vilja ge dig en bedövning för att i undervisningssyfte gå in med kamera i näshålan, går det bra? Javisst, gör det, svarar jag. Nu får jag ett antal pinnar inkörda i näsan. Under tiden dessa bedövningspinnar verkar ringer min läkare runt till olika sjukhus i stockholmstrakten för att hitta en akut operationstid. Det finns ingen tid på det egna sjukhuset. Hon skickar ut sin sköterska att leta efter eventuellt återbud. Nu åker pinnarna ut och kameran in och på skärmen kan jag se min nos inifrån. Läkaren berättar nu för studenten vad som ska finnas i en näsa och vad som inte skall finnas i en näsa och hur det ser ut som inte skall finnas. Plötslig öppnas dörren och in kommer en ny sköterska som assisterar läkaren som utför kirurgiska ingrepp, men som var upptagen med operationer idag.
Nu händer det som gör att jag bara älskar sjukvåren för ett ögonblick. Systern som kom in meddelar att operationsläkaren har en tid klockan 14.40 idag, om det skulle passa.
Taget. Jublande anar jag ett slut på detta lidande. Jag utlovas någon form av lindring för mitt problem. Jag tar adjö av den både engagerade och vänliga läkaren, som föreslår att jag går och äter lunch och återkommer till avdelningen 14.40. samt att jag inte behöver betala för nästa besök då det ingår i det första besöket.
Jag hade träffat en läkare som verkligen såg till patientens bästa och gjort vad som stod i hennes makt att göra och lyckats med detta.
Mina barn hjälpte mig med transporter då jag inte ville köra själv i det tillstånd jag var.
Efter lite lunch och vila följde min dotter med in till sjukhuset. Hon erbjöd sig att vänta och hade  en bok med sig. Vi hittade en sittgrupp i det tomma väntrummet. Det var tyst  i den lilla hörnan vi hittat. Nästan prick på utsatt tid kommer en manlig läkare med hästsvans och fråga om jag är Frans. Ja, fast mest Tommy är det. Han presenterar sig som Lars och bad mig följa med. Lars hade en likadan stol som Eva, ja så hette den första läkaren jag var hos tidigare på dagen, även Lars hade bildskärm och en verktygslåda som var öppen och visade en mängd rostfria tänger och andra besynnerliga instrument vilka såg ut att göra ont när de användes. Ett annat skåp innehöll flaskor och kartonger med olika pappersservetter i olika storlekar. Spottkoppar i formpressad papp stod staplade på en annan hylla. Den rostfria tiden verkade vara förbi. Stolen var riktigt obekväm eftersom jag skulle sitta upprätt och ändan tajt i bakkant av den, men vad gjorde det att stolen var obekväm, jag hade andra problem att tänka på,  jag ville kunna andas genom näsan. Mottagningsrummet var spartanskt inrett och optimerat för sitt syfte. Nu satt jag där  och väntade på en ordentlig kortisonkick, men icke. En skarp lampa tänds rakt in i mina ögon, bländningen var total.  Oj då, viskar Lars efter en snabbtitt i höger näsborre. Det här måste jag ta bort, i alla fall en del så det går att se vad som ska göras. Lars frågar om jag är beredd på en operation på stört. Javisst säger jag lite överraskad. Då fiskar jag upp det som ligger i andningsvägen först. Visserligen får jag improvisera lite,  jag har inte något operationsrum eller operationssköterska men det ska nog gå bra ändå, säger han uppmuntrande. Han ropar in en sköterska och frågar henne om hon kan vara behjälplig vid borttagandet av några polyper. Hon svarar svävande ja, och talar samtidigt om att hon inte gjort det förut. Nu blir det fart, jag får ett plastskynke från halsen och neråt. Jag ombeds att assistera genom att hålla en papplåda under hakan. Sköterskan instrueras att att hålla mitt huvud i en exakt position.  Jag tror att läkaren är rädd att jag skall åla mig ur processen. Jag ska nu bedövas med spray. Slangen på en sprayflaska förs in i höger näsborre, och en iskallt vind drar genom näshålan. Jag känner något surt rinna ner i halsen och en plötslig bedövning sprider sig neråt. Hjälp, jag kan inte svälja det känns helmysko, Lars ser paniken växa i mina ögon och han säger att det är inget att bry sig om, det släpper om ett par timmar. Undrar om han har sjuk humor, tänker jag. Efter några minuter testar han om bedövningen tagit vilket den har och nu ska första polypen lämna sitt okuperande område på främmande mark. Jag hör Lars fråga efter en tång som inte ligger där den ska, han har ett namn på den men sköterskan verkar inte veta vad han talar om, än mindre har hon sett tången. Det får gå med den här säger han efter ett tag. Jag ser inget av det som utspelar sig på grund av total bländning. Jag hör mer än känner hur något dras loss ur näsan. Det knakar som när man drar upp ogräs, när rötterna lämnar marken. Så fortsätter avlägsnandet  av den ena polypen efter den andra. Det gör inte särskilt ont men ljudet är vedervärdigt. Efter att Lars fått bort det han vill, avslutas det hela med tamponering. Han vill ha en datortomografi senare under våren för att utröna vad som finns utöver det han kunnat se.
En gasbinda med en gul salva trycks upp och in i näshålans inre, för att stoppa ev. blödning.
Nu gäller det att  luftpassagen inte blockeras helt.  Ja, vad säger du ska vi ta andra halvan? Orkar du med det? Nu har du fri passage i den ena borren. Det hela var hittills inte så farligt som jag tänkt mig. Jo, bäst att ta allt ont på en gång, svarar jag.
Ok. kommer du ihåg om jag bedövade båda näsborrarna, frågar han sköterskan som tålmodigt hållit mitt huvud och där emellan tagit emot utopererade bitar av min näsas inre. Neej kommer svaret. Då provar vi, det visar sig, jag tar en liten först.
Det känns lite mer men det gör inte direkt ont. Jo det verkar vara bedövat svarar jag.
Nu har Lars hittat ett praktexemplar som gömt sig bakom något annat där inne. Den är hal som en ål, svår att få grepp om, tillägger han. Till slut får han tag iden och börjar dra. FY FAN vad ont det gör, här är inte bedövat hinner jag tänka innan ropet AJJJJ. når mina läppar. Samtidigt med mitt rop svartnar det för ögonen och jag kämpar mot medvetslösheten som vill dra ner mig i mörkret. Jag förnimmer kallsvetten bryta ut i pannan och på halsen, det börjar snurra i huvudet. Nu är det nära en svimning viskar jag ur dimman. Jag kan fortfarande höra rösterna när Lars ber systern att fälla stolen bakåt, samtidigt som han sprayar in bedövningsvätska i näsan. Vätskan rinner ut i munhålan och jag känner hur tungan blir ett föremål som inte hör dit. Sorry, jag glömde nog bedöva andra näshålan eller så råkade jag fått tag i en bit av slemhinnan. Det hela fortsätter nu i liggande ställning vilket försvårar det hela något, själv är jag mer eller mindre avsvimmad.

Till slut är Lars nöjd och sätter mig upp i stolen för tamponering av den sista näsborren. Jag flyttas över till en säng med hjul och körs iväg till ett rum i närheten för att komma till sans. Lars frågar om jag vill dra ut tamponeringen själv nästa morgon. Jag frågar naturligtvis om det är några problem med det, Lars svarar att det alltid är en risk för blödning. Den kan vara marigt att stoppa den, om du står med en blodig tampong i ena handen  och en blödande näsa i den andra.
Jag kommer hit i morgon bitti, så får du göra det.
Ok, kom tjugo i nio så fixar jag det.
Efter att ha vilat en stund kunde jag sitta upp och så småningom gå.
Vilken fantastisk dag det varit med tanke på vad som uträttats.
Efter hemkomsten svällde tampongerna mer och mer. Till slut var det helt stopp.
Nu återstår ytterligare en natt utan sömn med en tampong i varje näsa och jag själv fylld av ångest.
Jag måste få det hela att gå utan att bli vansinnig. Klockan tolv på natten påminner jag mig tabletterna mot ångest jag fått utskrivna av min husläkare. På förpackningen står  bland annat att en på tusen kan få andningsproblem vid användning av medicinen. Jäklar en på tusen, kan ju bli jag  som redan har just andningsbesvär. Där rök den lindringen. Något måste jag göra för att få bort fokus på just andningen.
Jag får nu ide’en att skriva ner denna historia, och därigenom flytta tankarna till något annat. Tre timmar senare har jag kommit hit, och de timmarna gick ganska fort.
Resten var helvetiskt men det gick. Varje minut betydde en minut närmare friden, läkningen, och att kunna andas. Efter en evighet tycktes det mig, satt jag  i väntrummet på öron-näsa-hals och väntade på borttagning av tampongerna och ett liv i frihet och frisk luft. Så satt jag i stolen igen, sekunder från härligheten, utmattad, blek och en spillra av mitt forna jag. Lars har varit med om detta ögonblick hundratals gånger tidigare. Då han likt en magiker öppnar dörrarna till livet. Han vet vad andningen betyder för välbefinnande och hälsa. Än en gång hittar han inte rätt tång för åtgärden, kanske det hela ingår i den magiska värld som detta är, att bygga upp spänningen verka lite disträ, inte veta var verktygen är men ändå fixa det som ska fixas. Så hitta han en tång som får duga. Och vips är första tampongen borta. Och det går att andas än om mycket blod och annan gägga hindrar. Så åker nästa tampong och jag blir ombedd att snyta mig försiktigt. Försiktigt blåser jag ut en massa blod och annan gägga i ett mjukt papper. Mitt andra andetag, det första var när jag föddes, är en upplevelse svår att beskriva. En kylig fläkt av gudomlig luft drar genom  båda mina näsborrar,  med välbehag känner jag  luften strömma fritt genom näsa och bihålor. Vilken upplevelse, jag andades ut och in och  ser Lars   stolt le över att åter ha räddat en människa i förfall.
Jag gick och tackade sköterskan för hjälpen. Hon hade gjort i ordning en blöja som jag kund ha i fall näsan läckte. Jag provade den på sköterskeexpeditionen men det såg allt för komiskt ut för att falla mig på läppen. Jag la den i fickan för att inte göra henne besviken. Som en fri och lycklig människa andades jag långa härliga andetag från femte våningen på sjukhuset ner med hissen, den långa korridoren fram, förbi apoteket, kafeterian och receptionen, ut genom dörrarna i entrén. Där stod jag och andades in den kyliga morgonluften  innan  jag blev hämtad av min kära hustru. Vad underbart det är att leva!

Antroposofin som möjlighet till fördjupning
Från skyddade miljöer till öppna samhällen

Tidigare publicerad i LÄS  Text: T.S.
Får läkepedagogiken omformas så att den även passar för vuxna människor med funktionsnedsättning? Eller måste man hålla sig strikt till det som Rudolf Steiner gav med tanke på barn? Diskussionen hettade till ordentligt när socialterapin infördes som begrepp i Sverige.

Läkepedagogiska verksamheter utgör pedagogiska öar som bygger sitt arbete på Läkepedagogiska kursen som Rudolf Steiner höll 1924 i Dornach. Dessa små provinser är ofta genomgestaltade med tanke på utformning och innehåll. Hänsyn är tagen till miljö och omgivning. De läkepedagogiska hemmen vill av förklarliga skäl avskärma intrycken från yttervärlden, för att med ett personligt bemötande om möjligt läka och lindra de svårigheter som barnen fått med sig in i livet.
I Sverige har det äldsta läkepedagogiska hemmet varit verksamt i mer än 70 år och vunnit uppskattning hos många berörda. Naturligtvis har kritik riktats från olika håll mot den läkepedagogiska rörelsen, konstigt vore det väl annars.
Den läkepedagogiska behandlingsidén utgår från en filosofisk medicinsk inriktning, genom att i behandling och utveckling tala om en tredelad människobild. Rudolf Steiner betecknar människan som ett tredelat väsen bestående av kropp, själ och ande. De två första leden kan allmänt accepteras, med frågetecken runt själ. Talar vi om ande är vi i naturvetenskaplig mening inne på religionsvetenskapligt område.
Trots dessa begrepp har läkepedagogiken vunnit respekt i många sammanhang, både när det gäller behandlingsframgångar och sättet att ta hand om barn med funktionsnedsättning.  Ett av de största acceptansproblemen är att ett “andligt skådande” fordras i förståelsen av den antroposofiska människobilden. Här kommer ett dilemma in: vad du intellektuellt kan åstadkomma genom att följa en kunskapsmässig utvecklingsväg som tar slut genom att du måste överge tankeförmågan för ett troende. Tro är svagheten i rationellt tänkande, tänkandet är begränsat med hänsyn till individens förmåga. Det elitistiska tänkandet skapar övermänniskan som anses ha ”övernaturliga” talanger som exempelvis klarseende. Med detta har en svag punkt definierats som endast en liten del av mänskligheten kan antas ha tillgång till, nämligen ett andligt klarseende.
Eller är det så att människan ännu ruvar på dolda talanger som sakta utvecklas och som börjar komma i dagen? En värld som är fördold för de allra flesta men som öppnas för fler och fler.
Vi kanske befinner oss i ett paradigmskifte där en allt större del av mänskligheten närmar sig en tröskel mellan det andliga och det materiella. Nya – eller kanske sovande – organ utvecklas för att skåda det idag osynliga. Vi kan klart konstatera att vi omges av en mängd olika krafter som vi ännu bara kan ana.
Så har den läkepedagogiska impulsen verkat i snart hundra år. Tusentals medarbetare har arbetat i de olika hemmen runt om i världen och därigenom kommit i kontakt med grundimpulsen i antroposofin. Flera har haft möjlighet och kunnat ta till sig det stora och nyskapande i Rudolf Steiners tankevärld. Antroposofin har gett oss en kunskapsväg och en möjlighet till fördjupning av människans förmåga att förstå sig själv och världen inklusive kosmos.

Faran är stor att man fastnar i en given form, förlamad och oförmögen att föra impulsen vidare. Man vågar inte ta nya initiativ för man vet inte vad Rudolf Steiner skulle ha för synpunkter i den tid vi lever i. Detta kan leda till att impulsen stelnar istället för att en kreativ utveckling kan fortgå.
När socialterapin och då Järnamodellen försiktigt introducerades, möttes den av just osäkerheten om det var rätt att omforma läkepedagogiken och föra med den in i socialterapin.
Övergången från barn- och ungdomsåldern till vuxenlivet var ett tema för samtal och diskussioner under flera år i början av 1980-talet. Kanske berodde det på att Steiner inte hade gett någon ”Socialterapeutisk kurs” som motsvarade Läkepedagogiska kursen. Samtalen ledde mer i riktning mot en fortsatt läkepedagogik men läraren ersattes av arbetsledaren. Vi som arbetade med frågan var mer inne på att anknyta till den tid vi befann oss i då, inte hur det var femtio år tidigare.
Läkepedagogiska Instituts Förbund (LIF), en sammanslutning mellan läkepedagogiska hem i Järnatrakten samt några enstaka vuxenverksamheter, ombildades 1993/94 efter moget övervägande till Läkepedagogiska och Socialterapeutiska Förbundet (LSF). Socialterapin som begrepp var därmed införlivat och accepterat i våra egna kretsar 10 år efter att de första stegen tagits. Hos myndigheterna hade begreppet funnits ett antal år.
Vi ansåg att den rådande tidsandan med omsorgslagen, integrering i samhället och dess funktioner, respekt och ödmjukhet inför den enskilde var en adekvat väg att fortsätta på, en modern tolkning av det som Steiner gett oss att arbeta vidare med. Vi analyserade tidsandan, de ekonomiska möjligheterna, det rådande klimatet inom olika områden med sikte på att föra in den antroposofiska grundimpulsen, att människan är ett fysiskt, själsligt och andligt väsen i ett gudomligt kosmos.
Socialterapin är inte en läkande pedagogik. Den vill vara ett instrument för vuxna med funktionshinder att hitta sociala sammanhang som kan verka terapeutiskt på kropp, själ och ande – genom anpassade boendeformer adekvata arbetsmöjligheter, medicinska terapier, folkbildning och utvecklande fritid. Socialterapin kan se väldigt olika ut i världen, den är inte bara ett Järnafenomen. Begreppet har från början använts i Camphillrörelsen vars grundare är Karl Konig.

Några intryck som kanske kan vara till glädje, vid en resa  runt Cote-D’azur och vidare  i Provence distriktet.
Med utgångspunkt från Nice kan man börja med att köra några mil norr ut till St.Paul. Den gamla staden är värd att besöka,  dels för den vackra utsikten utöver det gamla kulturlandskapet och stadens slitna charm.

Moustiers ste Marie är även den en vacker 1200-tals stad med sina berömda källor.
Staden är som mycket annat här nere ”turiststajlat”, men kan ha sin charm ändå. Åker man upp till Castellane går det att övernatta på ett av stadens två hotell. Staden är ingen egentlig turistort. Gör en utflyckt utefter floden Verdon som på sina ställen slingrar fram 900 meter nedanför. Härifrån kan man ställa kosan mot Aux-en-Provence över Vaurenargues och Ce’zans berg Mountagne st. Victorie här är ljuset märkvärdigt annorlunda precis som i hans målningar från trakten. I Aux-en-Provence finns en del konstskatter.  En mycket trång stad att ta sig fram med bil i varför man gör klokt i att parkera  utanför centrum och flanera.

Nu kan man köra vidare till Trets här finns ett gammalt kloster som är varsamt ombyggt till hotell, man bor i de gamla munkcellerna, en klar upplevelse. Hotellet har en mycket fin restaurang. Det är marknad en dag veckan väl värd att bese. Nu kan man fortsätta till Ste. Maxime. Hotell Domaine du Calidianus  har ett vackert läge och helt ok. Se upp med maten kan vara kass om fel ställe uppsöks. Ett bra tips som alltid, där det är fullt med gäster är maten bra.

Härifrån är det nära till Abbe du Thoronet ett gammalt cistensienserkloster från 11-1200-talet med sitt berömda kapell som har en akustik som bör upplevas. Härifrån kan det vara lämpligt att åka till Brignol och vidare ner till kusten. Kustvägen tillbaka till Nice är vacker och kul med alla de kända inneställena efter varandra samt en massa roliga butiker och dåliga matställen. I San. Tropez går det utan vidare att tillbringa några timmar på cafe Gorilla  som ligger perfekt nere på ”croasetten” och lyxbåtshamnen. En aldrig sinande ström av folk som vill bli sedda i de mest otroliga kreationer flanerar förbi med och utan kändisar i följe.

I Nice kan man om man tar lite tid på sig hitta  underbara små restauranger. Jag var inne på ett litet hotell 4 rum och restaurang 4 bord som drevs av två äldre damer. Vi höll på att missa flyget hem innan maten var inhandlad lagad och serverad samt uppäten. Ta gott om tid på er! Mycket gott för övrigt.

Det här är bara några axplock, Provence är en kulturvagga och varje kvadrat meter är kultiverad av människan. Här finns så mycket  av kultur, arkitektur och skönhet i lanskapet. Det finns en mängd resehandböcker med många olika teman över området. Vägarna är i huvudsak bra även de små. Nära kusten och själva kustvägen kan långa köer uppstå på eftermiddagen. Vanligt  är att  ingen förstår engelska på enklare matställen här är snorkighet  inte ovanligt snarare en dygd.